johannalundberg89

I denna stund tror jag att jag alltid kommer att förbli städerska!
Åh, fy fan vad trgiskt men precis så känns det!


Att ha två tentor inne på rättning hos lärarna och sitta med världens svåraste och krångligaste hemtenta är inget kul. Min hjärna snurrar, snurrar och snurrar. Vad händer om jag inte klarar det?
En koffeintablett och en stor kopp te rikare så sitter jag nu och kämpar och kommer få göra det hela natten. Vart tog tiden vägen? Får jag inte en liten dos av träning och vänner så dör jag, då hade aldrig plugget funkat. Men nu, denna kommande veckan känns allt hopplöst! Var allt tvunget att hända samtidigt!?
Inte nog med det så finns det en väldans massa andra tankar som snurrar.. När ska man ha tid eller ork att reda ut dem? Tiden får la utvisa. Fast vad händer när tiden inte finns? Jag blir galen! Åh, vad jag känner mig deprimerad för tillfället!
Jag önskar att jag fanns i flera versioner så jag kunde få göra allt jag ville och vara med alla jag vill vara med precis när jag vill. Tänk vad livet hade varit enkelt.
Att inte längre kunna träffa sina vänner när man vill. Ett telefonsamtal eller ett litet sms så är man där med varandra. Nu är det till och med svårt för att få tid för att prata med varandra, där båda har tid för att kunna lyssna och berätta.. Jag saknar tiden jag hade förr. Jag saknar många av mina vänner så att det gör ont, och att vara yngre. När alla hade sina säkra platser i trygga lilla Halmstad. Hej högstadiet, gymnasiet! Hejdå högskolan!

Jag saknar dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig, dig, oss, oss, oss & oss....!

Jag ska knipa igen mina tårar och detta deprimerande inlägg med en positiv sak; Jag är fått lägenhet och jag är överlycklig. Det känns så rätt!

PUSS&KRAM