johannalundberg89

Inget gar som vi planerat!

Den sjatte mars 2010 04.00 ringer den hemska signalen pa mobilen som signalerar dags for uppstigning. Vi ska aka till Laos. Bussen skulle hamtas oss 04.30 men sjalvklart var detta abake forsenat en timme som vi hade kunnat sova i vara extrema skona sangar. 05.30 kommer en liten skapbil och skjutsar ivag oss till ett upprustningsprojekt till buss. Nagot som kandes "lite skont" var att vi atminstone inte skulle frysa da den skrangliga bussen saknade aircon. Att aka buss i 40 gaders varme utan aircon ar en mardrom. Att dessutom gora detta i 15 timmar ar inte klotkt. For forsta gangen i vara liv har vi fatt kanna hur rumpsvett luktar. Vare gang vi reste oss sipprade svetten ner fran laren och over vaderna. Ansiktet var standigt blott och det sved i ogonen av svetten som rann. Haret var dyngsurt och vi sag ut som, kande oss som och luktade som blot disktrasa. Flera ganger under farden ser vi livet passera revy i en bussolycka. Ett flertal ganger holl vi pa att hamna i diket. Efter nagra timmar pa bussen far vi reda pa att det inte ar sakert att vi kan ordna visum vid gransen till Laos (som vi fatt veta). Flera skrackhistorier om folk som fatt vanda vid gransen for att de blivit nekade intrade florerar i bussen. Manga har vanner som fatt aka den hemska vagen tillbaka till Kambodja for att skaffa visum och sedan gora ett nytt forsok att komma till Laos. De tva svettiga blondinerna har antligen fatt turen pa sin sida och kan passera gransen till fots utan nagra problem med visum. En halvtimme efter att vi passerat gransen far vi hoppa in i en liten minibuss som ska ta oss till en bat som i sin tur tar oss till on Don Det. Nar vi val kommer fram till batstaionen far Johanna lite angest for hon ser pa Elin att detta ar inte hennes grej. Laos ar fattigt. Mycket fattigt. Som Elin uttrycker det "Laos ar en Afrikalockalike". Sandrod mark, sjuka hons, magra kor, bruna trahyddor och sma smustiga barn overallt. Inte blir det battre nar vi far se den lilla baten som ska ta oss till Don Det. En ranlig trabat. 15 pers med stora bagage trycktes ihop. Nar vi kom ivag var det kolsvart ute. Efter tio minuter hander nagot som absolut inte far handa. Batjaveln gar pa grund! Forst tror folk att vatten lacker in och alla far panik. Var packning! Men som tur var var detta falskt alarm. Vi har "bara" kort pa en jattesten. Folk borjar kla av sig byxor och skor, for att sedan hoppa i Mekongfloden och putta undan baten fran stenen. Nar val Johanna borjar kla av sig far Elin panik och tanker:
1. For helvete Johanna, hoppa inte i vattnet, du kommer do!
2. Jag kommer fa simma i land med packning.
3. Jag aker hem!

Alla kampar for liv eller dod utom Elin som hystersikt satt och grat i baten. Nar folk borjar bli bitna i fotterna av nagot vi inte vet vad far aven Johanna lite panik. Efter en halvtimmes kampande kommer en annan bat forbi och raddningen ar har. Elin hoppar i den nya baten med all packning och tva fransyskor. Paniken blev varre nar Elin insag att Johanna fortfarande kampar med att fa loss den andra baten och att Elin var pa vag i land, ska hon overleva denna mardrom i Mekongfloden?! Det var Elins standiga tanke.

Nar alla var trygga pa land hade vi fatt tva nya riktiga vanner, Chris och Tim. Nagot bra med denna hemska fard i alla fall :) Tillsammans gick vi for att hitta boende och sedan fa i oss en bit mat.

Efter Kinaincidenten "lost in China" trodde vi inte att nagot kunde bli varre, men ack sa fel vi hade.

PUSS&KRAM