johannalundberg89

Idag har jag hållit mitt bästa tal någonsin enligt både mig själv och min lärare. Jag är såndan person som hatar att stå och prata framför människor när det väl gäller. Men idag satt den.
"Det här var riktigt riktigt jävla skit bra Johanna", sa han. Det är inte en kommentar som jag alltid får av en lärare. Jag tyckte själv att det gick jätte bra så jag är så nöjd =)
Det bästa var att jag hyllade mina älsklings brudar för de är sånna jävlar på att vara kompisar. Jag menar vart enda ord jag skriver.

Läs det här om ni är intresserade ;)

Kära Hanna, Amanda, Lisa och Matilda.
Ni är mina bästa brudar, så därför skulle jag vilja säga några ord till er.
Jag börjar från början:
På något eller några sätt har vi eller någon av oss känt varandra hela livet och vi håller fortfarande ihop, vilket jag inte tycker är konstigt för vi är som vi är.
Vi har glidit isär och gott andra vägar, funnit varandra igen. Men någonstans har vi alltid varit bästa vänner vad som än har hänt.
Våran bakgrund är lång men det var hösten 2002, när alla slöts samman på riktigt som det började. Vi hade gått på Brunnsåker allihopa men olika klasser, alla valde då att byta till Vittra.
Vi umgicks med mer roliga och underbara människor som än idag är våra vänner, genom detta bildade vi ett gäng som sedan kom att kallas ?Tuffa gänget?. Gång på gång fick någon av oss sitta hos rektorn för skit saker vi gjort, blivit anklagade för stölder, klotter m.m. som sedan kom fram att det inte va vi, men i och med att vi var ?Tuffa gänget?, så fick vi skulden.
Vi tramsade runt och gjorde inte så mycket nytta på den tiden, vi hade alltid kul ihop. Alla minnen, folk som hånglade i kopieringsrummen, trillade ner i Nissan, våra spionnätter, vi har lekt blinda på Statoil m.m. det är minnen kommer alltid att finnas där.
Visst vi bråkade, men det löste ju alltid.
Som ni vet så är ju Matilda och Lisa är ett år äldre än vad jag, Hanna och Amanda är så de slutade innan oss och började på Kattegatt, men vi klarade oss bra än då, de fanns ju där. När vi slutade började jag på Sannarp och Hanna och Amanda började på Sture. Jag gled ifrån er, jag saknade er så otroligt mycket men vi började umgås igen som vanligt. Bästa tiden var när det va vi igen, vi festade låss som riktiga partypinglor, vilket vi fortfarande gör.
Nu har Matilda och Lisa gått ut och flyttat till Helsingborg, men de är hemma så ofta och vi kommer ju till dem ibland så vi ses ju så ofta det går.
Jag, Hanna och Amanda har infört vårat onsdags mys med antikrunda, matlagning med Rent hus och Grey´s på TV:n. VI SAKNAR ER! Inget är det samma när det inte är vi fem.

Jag brukar ofta tänka om andra kompisgäng gör såna här galna saker som vi gör, ni vet vad jag menar, och jag kan verkligen inte tänka mig ett enda. Vi brukar diskutera den här frågan och vi har samma svar, alla fem.

Jag ville bara berätta för er hur mycket jag älskar er och bryr mig om er. Ni är mitt liv. Jag är inte den samma utan er. Alla vi är så himla olika men så jäkla lika i sättet, alla är lika galna och vi tänker oftast likadant. Ni här som känner mig vet hur galen jag kan vara, vissa tar det positivt andra negativt men jag är jag och ni får ta mig för den. Jag är glad för att det finns fler människor som är precis som än själv, precis som ni. Jag kan vara med er dag och natt och tröttnar aldrig. Det bästa av allt är att vi har hela livet framför oss att göra mer galna saker och göra det som vi är bäst på, att vara bästa vänner.
Vi gör allt ihop. Vi skrattar, gråter, deppar, och det bästa vi kan vara hur äckliga som helst med varandra, man kan verkligen vara sig själv. Det finns inga som vi, man är aldrig ensam med er.
En kille sa till mig en gång efter att ha träffat er; ?Johanna, du är galen men vad fan är inte det här, nu vet jag vad det kommer ifrån? och just därför passar vi så bra ihop för vi är som vi är, och vi är som varandra. Jag älskar er av hela mitt hjärta.